Min favorit syssla när jag sitter på flygplatser är att stirra på folk. Först småsnegla när de sätter sig bredvid mig. Sen vänder jag huvudet helt mot den och stirrar, helt utan att blinka. Man ser deras oroade blick. De letar efter en annan plats att sätta sig på. Tills slut går de - och jag får en bänk för mig själv. Lika roande varje gång.

Helgen var underbar. Alice och jag hade planerat att överraska Amanda. Och om vi lyckades! När vi ringde på hennes dörr i Sunnersta öppnade hon med gapande mun. "What the fuck? Skojar du?" yttrades och sedan blev det kramkalas. Uppsala. Staden med finast människor. När jag satt på flyget påväg hem i söndags grät jag. Tjejen bredvid stirrade. Och jag orkade inte bry mig - varför skulle jag? Jag är ju själv en "stirrare" annars.